Louise Gunnarsson

Bellingen. A town like no other. A town with people nowhere else to find. A community that take care of each other extremely well and are still open minded and welcoming to strangers. A creativity and authenticity like Shakespeare and Michaelangelo expressed in every day lifes. A nature like the promised land or even Eden. My mind is in Never Never land and I don't want to leave. I want to stay here like the hippies in the 60s or like the many backpackers that has arrived here and never left. I want to open up my own vintage cafe with the best apple crumble in town. I want to start my days swimming in the creek and watching the sun rise over the mountains. I want to come back here. Life is good. 

Also, meet my companion on this journey: http://beccarooney.wordpress.com/

Här kommer min första video om Hillsong College. Detta är den extremt långa, och inte så redigerade versionen, kortare versioner kommer senare. Enjoy!

 

 

 

 

Mina senaste instapics:

 

 

 

Kom precis hem från kyrkan. Är fortfarande överväldigad över att jag får vara en del av Hillsong i år och skämmas bort med deras gudstjänster varje vecka. Filmen ovan spelas innan varje möte för att få folk att sätta sig och såklart ta del av budskapet i filmen innan gudstjänsten börjar. 

 

Tre dagar i veckan har vi också "Chapel" - college egna gudstjänst. Om ni är intresserade av det så finns här ett exempel: 

 

 

Snackar gör Lee Burns, cool kille. 

Louise

Idag hade jag min första Core-tutorial. Detta kan iknas vid en mentorsgrupp där vi är en mindre grupp av studenter med en lärare som kan hjälpa oss med allt möjligt. I denna grupp är vi hälften av dansklassen och fyra killar från Tv/Media. En av dessa är Matias från Finand och jag checka precis in en av hands viedobloggar. Jag finns faktiskt med i den i nån milisekund. ;)

 

 

Det var ungefär sågär jag hade planerat för mina videoinlägg at se ut men jag har uppenbarligen inte lika proffsiga redskap som han. 

 

Det slog mig idag hur otroligt lyckligt lottad jag är. Hur galet är det inte egentligen? Dagen då jag lämnade mina föräldrar på flygplatsen här på andra sidan jordklotet hade jag absolut INGEN jag kände här! Jag visste typ tre namn på folk som jag skulle komma i kontakt med men jag kände ingen. Nu, drygt en månad senare delar jag rum med världens bästa tjej från Helsingborg, jag har housemates som kommer från alla världens hörn och över 100 människor här kan nu mitt namn och jag deras. That's just flipin' insane! Efter en månad här har jag fler riktigt bra vänner än jag någonsin haft hemma. Visst, jag känner inte alla SÅ väl än men jag kan redan säga att de kommer bli riktiga kvalitetsrelationer. 

 

Men. Visst saknar jag er där hemma. Det gör jag verkligen. Jag längtar redan tills jag kommer hem. Jag försöker bara njuta här så länge det varar. ;)

 

Kram

Yeah, I'm gonna' get back in business. När jag om en månad lämnar Sverige för ett års äventyr ska jag börja blogga så smått igen. And now, some catchup:

 

Jag har tågluffat genom Europa med Amanda i en månad.