Now when they're gone

Halv 8 i morse hoppade tyskarna på bussen tillbaka till kamen. Jipppie! men också Buhuuu! Det var faktiskt ganska sorgligt. Söta Ann-kathrin krama om mig som om hon faktiskt kommer sakna mig och de var så söta allihop. Det är lite sorgligt att vi inte antagligen inte kommer träffas igen, i våras hade man ju i alla fall denna veckan att se fram emot.

Men samtidigt så är det så sjukt gött att denna veckan är över! Det har varit full rulle 24/7 och no time for rest. Tankarna i mitt huvud är ett enda virvarr av tyska, svenska och engelska och det ska bli helt underbart att komma hem och göra ingenting.

Bis Bald!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0