Louise Gunnarsson

Varje onsdag förmiddag har jag privilegiet att få höra honom undervisa vår klass. Denna veckan var hans ”main-idea” ”the journey of the Story-teller”. Han berättade om hur vi alla går igenom tre huvud-faser i livet; I can → I can't → I can. ”Some of you still think Christianity is difficult. You're wrong. It is impossible. Those of you who still think you can do it are filled with guilt and a feeling of inadequacy.” De orden träffade mig i magen. Så första stadiet: ”I can” lämnar oss fyllda av otillräcklighet och skam. Andra stadiet; ”I can't” sker när vi inser att vi inte är tillräckliga i oss själva och aldrig kommer klara leva upp till det liv bibeln uppmanar oss till att leva så länge vi försöker göra det själva. Tredje stadiet; ”I can” är stadiet där vi gett Gud rum att ta över och det är det enda stadiet där vi har rätt sorts confidence.

Galatians 2:20 (MSG)

What actually took place is this: I tried keeping rules and working my head off to please God, and it didn’t work. So I quit being a “law man” so that I could be God’s man. Christ’s life showed me how, and enabled me to do it. I identified myself completely with him. Indeed, I have been crucified with Christ. My ego is no longer central. It is no longer important that I appear righteous before you or have your good opinion, and I am no longer driven to impress God. Christ lives in me. The life you see me living is not “mine,” but it is lived by faith in the Son of God, who loved me and gave himself for me.

Ovanpå allt detta har jag under de tre senaste veckorna repat inför en dans vi presenterade idag. Vi dansade till låten ”Calvary covers it all” (Calvary = Golgata) och inte förrän denna veckan gick det upp för mig vad det faktiskt innebär. Jesus dog inte bara för mina uppenbara synder utan även för de tillfällen där jag känner mig otillräcklig och ovärdig. Ytterligare en person jag har stor respekt för och ser upp till är ledaren över vårt Dance Ministry, Karen. Varje träningen leder hon oss in till en ny attityd av vad vi håller på med. She's leading us to that place of worship that changes atmosphere and literally changes us while we dance it. Sista gången vi dansade idag var mycket på grund av Karen otroligt mäktigt. Hela gruppen hade samma sinne och fokus och vi dansade inte för oss själva utan för Honom och för att publiken skulle få ta del av vad vi kände. Jag fattade äntligen att jag var del av något större än mig själv och jag kunde känna hans breath over the piece. Finns inte ord för att beskriva känslan.

Igårkväll när vi hade genrep (till 12 på natten) hände samma sak. Vi bad även för en kille med ryggproblem och han blev helad. Det gick upp för mig att det är precis så det borde vara att ha Dance Ministry, där varje träning tillsammans är en lovsång till Gud.

Amen på det, nu ska jag ner och käka middag med Danni och Norbie, min nuvarande familj. Önskar dig en välsignad Påsk Helg!

Louise

Ps. Jag börjar få uppenbara problem med min svenska. Började skriva detta inlägget på engelska utan att inse det. Ups.